Blu-Ray vs DVD

DVD-formatet (digital video disc eller digital versatile disc) släpptes så tidigt som 1996 på den japanska marknaden, ett år senare i USA och så sent som 1998 i Europa. Det digitala lagringsutrymmet som man bränner på skivor via laser utvecklades utav Philips och Sony och fick sitt genombrott på marknaden genom att Sonys Playstation 2 hade en inbyggd DVD-läsare vilket gjorde spelkonsolen var en utav dom billigaste läsarna på marknaden samtidigt som man kunde spela spel på den. Formatet slog helt ut VHS-banden inom loppet utav några år. Till en början så var filmerna avsevärt dyrare än VHS-banden men sjönk snart i pris och hittade sitt marknadsvärde. Mängden information som man kunde spara på en Dvd var för sin tid imponerande och många filmer kom nu med bonusmaterial så som borttagna scener, kortfilmer och kommentarspår. Man kunde välja bland både olika språk och undertexter i dom flesta fallen till skillnad mot VHS-banden.

Men DVD-formatet skulle inte vara kungen på kullen i mer än några år innan inte bara en utan två olika tävlande kom för att överta tronen. DVD-formatet var nämligen begränsat utav våglängden från de röda laserdioderna som användes för att bränna och läsa av skivan. Blå laserdioder, eller snarare violetta, kunde däremot bränna in tätare informationsspår och avläsa mer data, tätheten kunde gå ner till 405 nanometer. Återigen så samarbetade Sony med Philips för att utveckla tekniken att använda UDO (Ultra Density Optical) dioder och DVR Blue (ett format utav brännbara skivor) för att utveckla det moderna Blu-ray formatet. En vanlig Blu-ray skiva innehåller vanligtvis omkring 25 gigabyte per lager, vilket gör att skivor med dubbla informationslager ligger på 50 gigabyte vilket är industristandarden när det kommer till köpfilmer. Allt detta extrautrymme gjorde att man nu kunde ge ut filmerna i HD-format med upp till 2160p upplösning och upp till 60 bilder per sekund. DVD-formatet i sin tur hade varit begränsat till 576p (PAL) och upp till 30 bilder per sekund.

2006 så gavs en slutgiltig industristandard utav Blu-ray läsare ut, efter att några prototyper funnits tillgängliga sedan 2003 på den japanska marknaden. Sony gjorde det nya formatet tillgängligare för många hushåll genom att återigen inkludera tekniken i sin nya spelkonsol, Playstation 3 och senare även Playstation 4. Idag så anser man att själva Blu-ray formatet har nått sin marknadsstandard och blivit en slutgiltig produkt. Ändå så fortsätter utvecklingen och skivor med 4 lager, 125 gigabyte går att bränna och läsa med modifierade dioder och optiks. Man räknade ut att en sådan skiva skulle kunna innehålla upp till hela 7 timmar filmat material med 32 Mbit/s (vanlig HDTV) eller 3 och en halv timme 64 Mbit/s (Ultrahög HDTV). Dock så har dessa skivor inte nått den vanliga marknaden annat än genom att specialbeställningar från teknikinriktade hemsidor och affärer.

Blu-ray har inte, trots förväntningarna, slagit ut DVD-formatet från marknaden så som dvd gjorde med VHS-banden. Istället så lever båda formaten i en form utav konkurrerande symbios och de flesta filmer ges ut på båda formaten. En utav teorierna bakom detta är att tekniken gick fortare än konsumenternas behov till en början, för att sedan knuffas åt sidan utav alla olika streamingtjänster som fullkomligt exploderat på marknaden de senaste åren. Folk köper inte längre lika mycket film när dem flesta finns tillgängliga direkt i smart-tv:n och dom som gör det är antingen filmentusiaster som vill åt bonusmaterial, fylla på sina fysiska samlingar eller folk som råkar hitta någon pärla som dom inte haft åtkomlig via Netflix eller andra tjänster.